misslida

Jag läste en artikel om att alla romantiska filmer från hollywood kraschar en massa förhållanden....Forskare har kommit fram till att kvinnor får en desillusionerad bild av förhållandet. Kan nog ligga något i det, kankse..Tror nog att det är mest tjejer i överlag som har svårast att acceptera att det är en vardag i förhållandet. Killar är nog bättre på att ta den alldagliga lunken. Tjejer vill ju gärna diskutera och analysera, medans killar bara mera är. O visst kan det vara bra att analysera, men vissa saker kan ju lätt bli lite över-analyserad i tjejernas värld :-) 
Så på så sätt kan nog en romantisk film påverka, om man inte har det så bra i sitt förhållande för stunden, och ser hur bra man kan ha det, och vilken ljuv musik man kan höra i bakgrunden, medans man själv bara hör Marilyn Mansons fruktansvärda stämma,ja då kan nog forskarna få rätt!

Men räddningen  är inom räckhåll, romantisk film är nämligen för stunden lite ute. Nu är det filmer om kraschade förhållanden och "söndriga" personer som gäller. Ska detta nu då få oss att inse att det vi har verkligen duger?!

Kram

I fredags kväll när jag kom hem från jobbet så låg ett stort köligt paket på köksbordet och väntade på mig. Jag frågade sambon om han visste vad det var?! Men han svarade bara att det kommit med posten och att han inte hade en aning. Jag öppnade paketet snabbt och det visade sig vara Loreal hårprodukter!! Jag hade vunnit i en tävling i Mama!! Snacka om att man blir lycklig!  Som en oväntad present när man minst anar det.

kram

Igår så försökte jag med allt.
Jag hotade.Jag mutade. Jag berömde, och jag skällde. Men inget, inget bet.
Ungen vägrade att klippa sig.
Han lovade tre gånger att ok  nu skulle jag få göra det, och han satte sig motvilligt i min hemmagjorda klipparstol. Men så fort jag plockade upp saxen och närmade mig så la han benen på ryggen och smet upp på sitt rum under upprörda protester. Sista gången han gjorde det så skrek han ;
-Ni får sparken!
Och sedan så försvann han återigen upp och in på sitt rum.

Men skam den som ger sig och till slut så fick jag iallafall klippa några klipp, alltmedans Sambon stod och proppade det viljestarka barnets mun full med chokladkex.
Men slaget var egentligen förlorat redan innan det började, med eller utan chokladkex, treåringens tjurighet alltför stark.
Så nu är han långhårig på ena sidan och  lite mindre långhårig på andra sidan. :-)
Det blir till att börja gå till någon rolig frisör med smarta knep snart!

Kram

Ps Det är lite Deja vu över den här händelsen för när jag och min bästis gick på högstadiet så skulle jag experimentera lite på henne och ge henne en "snygg klippning". Efter det skulle vi gå på fest. Det var bara det att min kompis hår var mycket tjockare än vad jag först trodde så det tog sådan tid att klippa henne. Svårt var det också. Hon satt väldigt stilla och klagade inte men ändå tog det  lång tid, så det slutade med att vi gick på festen utan att vara  färdiga med håret.
Det såg inte bra ut :-)  Ds 

Jag älskar melodifestivalen!
Ja, eller, egentligen inte....
Det är ju egentligen inte själva programmet jag ser fram emot , utan det är mera själva stunden av mys framför tvn tillsammans med min familj.
Ettåringen sover förhoppningsvis, men det lite större barnet har börjat att få vara med på lördagskvällarna. Vi laddar upp med godis, chips, något gott att dricka, levande ljus och mysiga täcken och kuddar. 
Till och med sambon sitter med, han som inte alls gillar melodifestivalen. Och han gör det självmant, har inte ens behövt tvinga honom :-) .( Det förstör ju hela känslan, när man måste be den andra hälften om att få lite av hans tid. Man vill ju att dom också ska vilja spendera kvalitetstid tillsammans med familjen.)
Det är så sällan vi bara sitter tillsammans och bara tar det lugnt, men skönt är det när det väl blir av. 
Att få bara vara. Att få bara vara tillsammans. Viktigt, men lätt att glömmas bort mellan alla måsten och dataspel.

Så nu har jag börjat att se fram emot lördagskvällarna. 
Melodifestivalen, tack, för att du har 4 deltävlingar, en andra chans och en final!!!

kram

Snart så fyller den lilla tjejen ett år!
Det känns som att det kommer som världens överraskning, hon är ju fortfarande min lilla pluttebebis.... Något säger mig att den känslan kommer att finnas kvar där även när hon blir tonåring och vill springa ute :-) 

Med första barnet då kunde man knappt vänta på att han skulle göra framsteg, bli äldre och kunna vara med mer. Men nu när man inser att det går så fort, då vill man bara frysa tiden.  Men vad jag vet så går det inte, inte än iallafall.
Nä istället får man helt enkelt göra det bästa och enda man kan för att få ut så mycket som möjligt av tiden;  helt enkelt leva i nuet.

Kram